Tiden rullar på. Många gånger stannar jag upp och inser att det nästan går för fort. Just nu har jag hamnat i en sån tankebana, vad ska jag göra nu? Jag är 23, det är nu jag ska upptäcka saker. Inte för att samhället säger så, utan för att jag själv vill. För även om jag trivs med mitt jobb och min tillvaro, så känns det viktigt att göra nåt annat medans man kan. Vem vet hur det ser ut om ett år?
Denna sommar jobbar jag heltid, vilket (åtminstone just nu) känns bättre än jag trodde. Inför varje sommar brukar jag lova mig själv att bara jobba lagom mycket. Att istället spendera tid med människor jag älskar, åka till ställen där jag trivs osv. Det har inte fungerat hittills. Därför är det än viktigare att ta vara på de lediga dagarna jag har. Som nu.
Imorrn bitti åker jag upp till mitt älskade Rödingvik. Jag längtar så det riktigt spritter i kroppen. Där uppe är det som om jag landar. Slappnar av fullt ut. Hämtar kraft. Jag bara njuter.
Så att inleda sommaren med en helg där kan nog knappast bli bättre.
Nästa helg brummar jag och Malin upp till Kiruna för festival, vänner och ölande.
Så ser livet ut just nu. Det är roligt, jobbigt, tröttsamt, tråkigt, hysteriskt, galet och fullt av saker att göra.
Hur hösten ser ut, det får jag grubbla över på vägen.
Nu; städa färdigt, duscha och sen krypa ihop med korsordet och vattenmelon. Ljuvligt!
den 18 juni 2009
den 24 maj 2009
Ida Lilly Karolina
Det är en smått märklig dag idag. Eller märklig och märklig.. Det är en jobbig, tung och ångestframkallande dag. Samtidigt en dag full av kärlek och glada minnen. Det är dom jag försöker fokusera på. Allt roligt, allt fint jag fått upplevt tillsammans med en älskad vän.
Men hur jag än vrider och vänder på det, så kommer alltid det här vara dagen då du lämnade Nille, din familj, övrig släkt och alla dina vänner. Det är dagen då man påminns om livets sårbarhet och vikten av att alltid berätta för omgivningen hur mycket dom betyder för en.
När jag vaknade var klumpen av sorg och saknad stor. Jag hade bestämt mig för att köra till Tärna, men insåg att jag var sent ute och mest skulle känna mig stressad. Att mina axlar inte tycker om att köra bil långt var också något jag inte kunde bortse ifrån. Så istället for jag runt här på byn. Åkte upp till Granberge och bara.. satt. Njöt av den friska luften och den vackra utsikten. Lät tankarna fara och flyga. Huvudvärken lättade så småningom, men inte den där känslan av att vilja krypa ur sin egen kropp.
Körde en sväng med bra musik i öronen.
Det känns verkligen knepigt allt det här. Att det är dags att acceptera att du inte kommer tillbaka. Men längtan efter att få hålla om dig är så stor att jag ibland inbillar mig att du ska stå här så jag får som jag vill.
Få krama dig och pilla dig i håret, skratta och gråta med dig, berätta om sådant som hänt, dela tankar om framtiden. Flänga runt och njuta av varje minut i din närhet.
Glad är jag i alla fall över de människor jag kommit närmare sedan du försvann. Människor jag inte känt har rotat sig fast i mitt hjärta. Människor jag bryr mig så otroligt mycket om.
Jag vill gärna tro att den dagen kommer att komma. Den dagen då jag får träffa dig igen. Men tills dess får jag fortsätta minnas och träffa dig i mina drömmar.
Himlen är kall av vinter,
din hand likaså.
Löven är borta,
ser några få.
Jag hoppas på mild varm vår.
Om vi inte tror på hopp om liv
finns det inte så mycket kvar
att göra med all vår tid
som dör bort som snö och is.
Känn en mild varm vår
inom dig.
Känn hur jag älskar dig
för evigt, för alltid.
Vår inom dig.
Mild varm vår
inom dig.
Känn hur jag älskar dig
för evigt, för alltid.
Vår inom dig.
Fast världen är kall av vinter
och sorgsna hjärtan som slår,
trots allt flyr tiden ändå.
Känn du är nära mild varm vår.
Känn en mild varm vår
inom dig.
Känn hur jag älskar dig
för evigt, för alltid.
Vår inom dig.
- Marie Fredriksson, Mild Varm Vår
Evigt du
Evigt ung och fri
Allt du var
och vill förbli
Är du alltid inom mig
Men hur jag än vrider och vänder på det, så kommer alltid det här vara dagen då du lämnade Nille, din familj, övrig släkt och alla dina vänner. Det är dagen då man påminns om livets sårbarhet och vikten av att alltid berätta för omgivningen hur mycket dom betyder för en.
När jag vaknade var klumpen av sorg och saknad stor. Jag hade bestämt mig för att köra till Tärna, men insåg att jag var sent ute och mest skulle känna mig stressad. Att mina axlar inte tycker om att köra bil långt var också något jag inte kunde bortse ifrån. Så istället for jag runt här på byn. Åkte upp till Granberge och bara.. satt. Njöt av den friska luften och den vackra utsikten. Lät tankarna fara och flyga. Huvudvärken lättade så småningom, men inte den där känslan av att vilja krypa ur sin egen kropp.
Körde en sväng med bra musik i öronen.
Det känns verkligen knepigt allt det här. Att det är dags att acceptera att du inte kommer tillbaka. Men längtan efter att få hålla om dig är så stor att jag ibland inbillar mig att du ska stå här så jag får som jag vill.
Få krama dig och pilla dig i håret, skratta och gråta med dig, berätta om sådant som hänt, dela tankar om framtiden. Flänga runt och njuta av varje minut i din närhet.
Glad är jag i alla fall över de människor jag kommit närmare sedan du försvann. Människor jag inte känt har rotat sig fast i mitt hjärta. Människor jag bryr mig så otroligt mycket om.
Jag vill gärna tro att den dagen kommer att komma. Den dagen då jag får träffa dig igen. Men tills dess får jag fortsätta minnas och träffa dig i mina drömmar.
Himlen är kall av vinter,
din hand likaså.
Löven är borta,
ser några få.
Jag hoppas på mild varm vår.
Om vi inte tror på hopp om liv
finns det inte så mycket kvar
att göra med all vår tid
som dör bort som snö och is.
Känn en mild varm vår
inom dig.
Känn hur jag älskar dig
för evigt, för alltid.
Vår inom dig.
Mild varm vår
inom dig.
Känn hur jag älskar dig
för evigt, för alltid.
Vår inom dig.
Fast världen är kall av vinter
och sorgsna hjärtan som slår,
trots allt flyr tiden ändå.
Känn du är nära mild varm vår.
Känn en mild varm vår
inom dig.
Känn hur jag älskar dig
för evigt, för alltid.
Vår inom dig.
- Marie Fredriksson, Mild Varm Vår
Evigt du
Evigt ung och fri
Allt du var
och vill förbli
Är du alltid inom mig
den 6 maj 2009
Tankar inför sametingsvalet 2009
Tankar inför sametingsvalet 2009. Kommentarer: 0 st
Igår besökte jag och mormor debatten inför det stundande Sametingsvalet den 17 maj. Jag hade egna funderingar innan jag for, och ännu mer när jag väl kom hem. Tre timmar höll debatten på, det räcker egentligen inte. Frågorna är så viktiga, partiernas representanter hade behövt mer tid att mer utförligt få berätta om deras mål denna mandatperiod.
När jag kom hem satte jag mig med partiprogrammen samt papper och penna. Med hjälp av de få anteckningar jag skrev under debatten försökte jag stapla upp hjärtefrågorna samt vad jag idag ska söka vidare om på nätet.
Jag var speedad av enorma mängder kaffe samt aningens övertrött, så jag hann bara gå igenom fyra partier innan jag bestämde mig för att ge upp för kvällen.
Vi är nog alla eniga om det mesta. Det är vägarna dit som är annorlunda. Vad som ska prioriteras först och så vidare.
Då vissa saker skrivits bäst av bland annat Sametinget själv tar jag mig friheten att länka till sidor där den intresserade kan läsa mer.
- Samiskt självbestämmande. Till att börja med vill jag se en förändring i direktiven av vem som tas upp i röstlängden. I dagsläget är språket ett stort kriterium, vilket lämnar samer som tappat sitt språk utanför. Det är idag Länsstyrelsen som beslutar vem som får tas upp i röstlängden. Jag ser gärna att detta är Sametingets beslut i framtiden. Likaså ska det vara Sametinget istället för Valmyndigheten som ansvarar för sametingsvalet. Jag vill också se en förändring i de kriterier som idag krävs för att bli upptagen i röstlängden. Detta genom att stärka språket för alla samer men framförallt att släppa in de samer som förlorat sitt språk. Genom att vi blir fler blir vi större och starkare i framtiden. http://www.sametinget.se/1137
- Den samiska ohälsan. För mig är detta en oerhört viktig fråga, både vad gäller den fysiska men framförallt den psykiska ohälsan. Den psykiska ohälsan är något som berör både de renskötande och icke-renskötande samerna. Jag tror personligen att detta mest orsakas av yttre faktorer. Främst för de renskötande samerna. Att alltid behöva försvara sin näring, att behöva slåss mot fördomar och okunskap, att kämpa i tvister mellan markägare och samebyar. Genom att öka kunskapen bland svenskar tror jag att vi är en bit på väg. Det är dags att man i skolans läroplan tydliggör vikten av undervisning OM samer. Jag kan inte minnas att vi lärde oss just någonting. Denna fråga är extra viktig i de kommuner inom Sápmi. Hur ska vi kunna förändra någonting om vi låter fördomar byggas på okunskap? Att förbättra den psykiska ohälsan är enligt mig akut, därigenom är det för mig i dagsläget den viktigaste frågan.
- Språket. Alltför många har tappat språket, speciellt eftersom det var skamligt och fult att prata samiska förr. Det är dags att återta det. Genom att vi stärker språket stärker vi också den samiska identiteten. Jag blev erbjuden att läsa sydsamiska i sjätte klass. Det var roligt ett tag. Sedan blev det svårt. Svårt på så vis att jag smått hånfullt kallades ’lappjävel’ av en klasskamrat. Inget jag skulle bry mig om idag. Men 12 år gammal, då vill man passa in. En annan orsak till varför jag slutade var att jag hade ju ingen att prata samiska med! Därför måste språket stärkas hela vägen. Det måste finnas resurser för att man som både barn och vuxen ska kunna ha rätten och möjligheten att återta sitt språk. Sameföreningarna är idag otroligt viktiga i detta. Mer ekonomiska resurser behövs därför för att stärka och uppmuntra deras arbete. När jag i höstas besökte Funäsdalen pågick ett Språkbad för barn just då. Jag ser gärna att detta är något vi tar efter för att mera intensivt jobba för att språket ska leva kvar.
- Rennäringen. Min första känsla torde kanske vara att rennäringen inte har någon större vikt för mig som enskild individ. Men indirekt är den enormt viktig! Jag tror att utan rennäringen dör Sápmi. MEN som partiet Albmut sa igår, ”Är samer = rennäring eller är samer = folk?” En fråga som alla borde fundera på. Svensk som same. Som renskötare idag innebär det att ständigt försvara sin livsstil. Samebyar mot markägare är en ständig fråga i vissa områden. I mina ögon framställer media det ofta som att samer är bråkiga och oresonabla. (Vilket fantastiskt sätt att stärka de fördomar som redan existerar!) Det finns dock samebyar och markägare som kan mötas i samförstånd, men prövningar i domstol orsakar enorma ekonomiska kostnader för alla inblandade. Hur ska man komma åt problemet? Partiet Guovssonásti jobbar utifrån rennäringen som grund. I partiprogrammet går att läsa ”För att minska tvister mellan markägare ska i lag tydligt anges de områden där renskötselrätt finns under vintern. Områden ’där renskötsel av ålder bedrivits’ ska skyddas av en yttre gräns. Om tvist uppstår inom renskötselområdet måste motparten bevisa att renskötselrätt inte finns.”
Bortsett från tvister mellan markägare och samebyar så är rovdjuren ett stort och farligt hot mot rennäringen idag. Gouvssonásti menar att ”Inom renskötselområdet ska rovdjurens antal och utbredning starkt begränsas. Varje sameby ska ha möjlighet att för sitt betesområde få fastställt en toleransnivå för rovdjuren.” Det finns även andra viktiga faktorer för att hindra rennäringen ifrån att dö ut. Exploatering och det förändrade klimatet
är frågor som även de starkt påverkar rennäringen.
Jag ser hur mina renskötande vänner kämpar för att låta rennäringen leva kvar. Det är ett hårt arbete och trots de yttre faktorer som försämrar och försvårar deras arbete, så kämpar dom oförtrutet i motvind.
- Äldreomsorg. Lika viktigt som jag anser att man tillmötesgår samiska barn och ungdomar vad gäller språk och kultur, är att man som äldre ska ha möjlighet att fortfarande behålla sin samiska identitet. Äldre samer som enbart pratar samiska, äldre samer som pga demenssjukdom endast behåller sitt samiska språk – hur ska dessa bemötas på ett respektfullt och värdigt sätt?
- Kulturen. I Sápmi finns idag en stark och viktig kärna genom den samiska kulturen. För många är samer förknippat med slöjd, jojk och givetvis rennäringen. Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk är en viktig del i detta, men framförallt sameföreningar, organisationer, samegårdar och andra som aktivt jobbar för att bibehålla den samiska kulturen måste stöttas upp i sitt arbete. För Vilhelmina är det dags att väcka den sömniga föreningen till liv för att inte vi lokalt ska tappa allt det som rör Sápmi.
- Vem är same? Genom renbeteslagen 1928 bestämde staten vem som var same och inte. Detta utgick ifrån ett yrkesrelaterat perspektiv. Vilket lämnade alla icke-renskötande samer utanför. Den uppfattningen lever kvar bland många, speciellt äldre människor. Man är inte same utan renar. Det är dags för en rejäl förändring på den punkten. Nu.
Jag tror jag stannar där. Det finns massor med frågor som också är viktiga för mig. Men i slutändan är alla frågor beroende av varandra och flätas därigenom ihop till stor del.
Nej, jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta. Det viktigaste är ju dock att jag gör det. Mera diskussioner med vänner och familj, mera läsning om partierna.. Så småningom faller det på plats.
I nästa inlägg ska jag fördjupa mig mer i mina personliga erfarenheter och tankar vad gäller känslan av att vara same eller svensk, eller helt enkelt både och.
Men det blir ett senare projekt.
Avslutningsvis lägger jag in en dikt från Min Geaidnu's valprogram.
Vandrar de gamla stigarna
Ser boplatsen
Sätter mig en stund
Känslan av att höra hemma
Här
Ser ut över platsen
Här är min historia
Min framtid och mitt hjärta
Sträcker på benen
Med stolta steg
Går jag vidare
Trygg i vetskapen att
När jag vill
är jag välkommen hit
- Helena Kuhmunen
Länkar för den som vill veta mer;
http://www.samer.se
http://www.sametinget.se
http://www.sametingsvalet.se
Partierna som ställer upp i valet 2009:
http://www.samerna.se
http://www.guovssonasti.se
http://www.samiskafolket.se
http://www.landspartietsvenskasamer.com
http://www.jaktochfiskesamerna.se
http://www.mingeaidnu.se
http://www.solidaritet.zoomin.se
http://www.samelandspartiet.se
http://www.skogssamerna.se
Igår besökte jag och mormor debatten inför det stundande Sametingsvalet den 17 maj. Jag hade egna funderingar innan jag for, och ännu mer när jag väl kom hem. Tre timmar höll debatten på, det räcker egentligen inte. Frågorna är så viktiga, partiernas representanter hade behövt mer tid att mer utförligt få berätta om deras mål denna mandatperiod.
När jag kom hem satte jag mig med partiprogrammen samt papper och penna. Med hjälp av de få anteckningar jag skrev under debatten försökte jag stapla upp hjärtefrågorna samt vad jag idag ska söka vidare om på nätet.
Jag var speedad av enorma mängder kaffe samt aningens övertrött, så jag hann bara gå igenom fyra partier innan jag bestämde mig för att ge upp för kvällen.
Vi är nog alla eniga om det mesta. Det är vägarna dit som är annorlunda. Vad som ska prioriteras först och så vidare.
Då vissa saker skrivits bäst av bland annat Sametinget själv tar jag mig friheten att länka till sidor där den intresserade kan läsa mer.
- Samiskt självbestämmande. Till att börja med vill jag se en förändring i direktiven av vem som tas upp i röstlängden. I dagsläget är språket ett stort kriterium, vilket lämnar samer som tappat sitt språk utanför. Det är idag Länsstyrelsen som beslutar vem som får tas upp i röstlängden. Jag ser gärna att detta är Sametingets beslut i framtiden. Likaså ska det vara Sametinget istället för Valmyndigheten som ansvarar för sametingsvalet. Jag vill också se en förändring i de kriterier som idag krävs för att bli upptagen i röstlängden. Detta genom att stärka språket för alla samer men framförallt att släppa in de samer som förlorat sitt språk. Genom att vi blir fler blir vi större och starkare i framtiden. http://www.sametinget.se/1137
- Den samiska ohälsan. För mig är detta en oerhört viktig fråga, både vad gäller den fysiska men framförallt den psykiska ohälsan. Den psykiska ohälsan är något som berör både de renskötande och icke-renskötande samerna. Jag tror personligen att detta mest orsakas av yttre faktorer. Främst för de renskötande samerna. Att alltid behöva försvara sin näring, att behöva slåss mot fördomar och okunskap, att kämpa i tvister mellan markägare och samebyar. Genom att öka kunskapen bland svenskar tror jag att vi är en bit på väg. Det är dags att man i skolans läroplan tydliggör vikten av undervisning OM samer. Jag kan inte minnas att vi lärde oss just någonting. Denna fråga är extra viktig i de kommuner inom Sápmi. Hur ska vi kunna förändra någonting om vi låter fördomar byggas på okunskap? Att förbättra den psykiska ohälsan är enligt mig akut, därigenom är det för mig i dagsläget den viktigaste frågan.
- Språket. Alltför många har tappat språket, speciellt eftersom det var skamligt och fult att prata samiska förr. Det är dags att återta det. Genom att vi stärker språket stärker vi också den samiska identiteten. Jag blev erbjuden att läsa sydsamiska i sjätte klass. Det var roligt ett tag. Sedan blev det svårt. Svårt på så vis att jag smått hånfullt kallades ’lappjävel’ av en klasskamrat. Inget jag skulle bry mig om idag. Men 12 år gammal, då vill man passa in. En annan orsak till varför jag slutade var att jag hade ju ingen att prata samiska med! Därför måste språket stärkas hela vägen. Det måste finnas resurser för att man som både barn och vuxen ska kunna ha rätten och möjligheten att återta sitt språk. Sameföreningarna är idag otroligt viktiga i detta. Mer ekonomiska resurser behövs därför för att stärka och uppmuntra deras arbete. När jag i höstas besökte Funäsdalen pågick ett Språkbad för barn just då. Jag ser gärna att detta är något vi tar efter för att mera intensivt jobba för att språket ska leva kvar.
- Rennäringen. Min första känsla torde kanske vara att rennäringen inte har någon större vikt för mig som enskild individ. Men indirekt är den enormt viktig! Jag tror att utan rennäringen dör Sápmi. MEN som partiet Albmut sa igår, ”Är samer = rennäring eller är samer = folk?” En fråga som alla borde fundera på. Svensk som same. Som renskötare idag innebär det att ständigt försvara sin livsstil. Samebyar mot markägare är en ständig fråga i vissa områden. I mina ögon framställer media det ofta som att samer är bråkiga och oresonabla. (Vilket fantastiskt sätt att stärka de fördomar som redan existerar!) Det finns dock samebyar och markägare som kan mötas i samförstånd, men prövningar i domstol orsakar enorma ekonomiska kostnader för alla inblandade. Hur ska man komma åt problemet? Partiet Guovssonásti jobbar utifrån rennäringen som grund. I partiprogrammet går att läsa ”För att minska tvister mellan markägare ska i lag tydligt anges de områden där renskötselrätt finns under vintern. Områden ’där renskötsel av ålder bedrivits’ ska skyddas av en yttre gräns. Om tvist uppstår inom renskötselområdet måste motparten bevisa att renskötselrätt inte finns.”
Bortsett från tvister mellan markägare och samebyar så är rovdjuren ett stort och farligt hot mot rennäringen idag. Gouvssonásti menar att ”Inom renskötselområdet ska rovdjurens antal och utbredning starkt begränsas. Varje sameby ska ha möjlighet att för sitt betesområde få fastställt en toleransnivå för rovdjuren.” Det finns även andra viktiga faktorer för att hindra rennäringen ifrån att dö ut. Exploatering och det förändrade klimatet
är frågor som även de starkt påverkar rennäringen.
Jag ser hur mina renskötande vänner kämpar för att låta rennäringen leva kvar. Det är ett hårt arbete och trots de yttre faktorer som försämrar och försvårar deras arbete, så kämpar dom oförtrutet i motvind.
- Äldreomsorg. Lika viktigt som jag anser att man tillmötesgår samiska barn och ungdomar vad gäller språk och kultur, är att man som äldre ska ha möjlighet att fortfarande behålla sin samiska identitet. Äldre samer som enbart pratar samiska, äldre samer som pga demenssjukdom endast behåller sitt samiska språk – hur ska dessa bemötas på ett respektfullt och värdigt sätt?
- Kulturen. I Sápmi finns idag en stark och viktig kärna genom den samiska kulturen. För många är samer förknippat med slöjd, jojk och givetvis rennäringen. Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk är en viktig del i detta, men framförallt sameföreningar, organisationer, samegårdar och andra som aktivt jobbar för att bibehålla den samiska kulturen måste stöttas upp i sitt arbete. För Vilhelmina är det dags att väcka den sömniga föreningen till liv för att inte vi lokalt ska tappa allt det som rör Sápmi.
- Vem är same? Genom renbeteslagen 1928 bestämde staten vem som var same och inte. Detta utgick ifrån ett yrkesrelaterat perspektiv. Vilket lämnade alla icke-renskötande samer utanför. Den uppfattningen lever kvar bland många, speciellt äldre människor. Man är inte same utan renar. Det är dags för en rejäl förändring på den punkten. Nu.
Jag tror jag stannar där. Det finns massor med frågor som också är viktiga för mig. Men i slutändan är alla frågor beroende av varandra och flätas därigenom ihop till stor del.
Nej, jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta. Det viktigaste är ju dock att jag gör det. Mera diskussioner med vänner och familj, mera läsning om partierna.. Så småningom faller det på plats.
I nästa inlägg ska jag fördjupa mig mer i mina personliga erfarenheter och tankar vad gäller känslan av att vara same eller svensk, eller helt enkelt både och.
Men det blir ett senare projekt.
Avslutningsvis lägger jag in en dikt från Min Geaidnu's valprogram.
Vandrar de gamla stigarna
Ser boplatsen
Sätter mig en stund
Känslan av att höra hemma
Här
Ser ut över platsen
Här är min historia
Min framtid och mitt hjärta
Sträcker på benen
Med stolta steg
Går jag vidare
Trygg i vetskapen att
När jag vill
är jag välkommen hit
- Helena Kuhmunen
Länkar för den som vill veta mer;
http://www.samer.se
http://www.sametinget.se
http://www.sametingsvalet.se
Partierna som ställer upp i valet 2009:
http://www.samerna.se
http://www.guovssonasti.se
http://www.samiskafolket.se
http://www.landspartietsvenskasamer.com
http://www.jaktochfiskesamerna.se
http://www.mingeaidnu.se
http://www.solidaritet.zoomin.se
http://www.samelandspartiet.se
http://www.skogssamerna.se
den 27 april 2009
En liten och smygande..
Måndag. Tiden går otäckt fort. Helt plötsligt är det snart maj. Jag flyttade till lilla stugan på Dala i december. Ett halvår? Kan det vara möjligt?
Det märks också att tiden går fort när jag för inte så längesedan fick frågan om jag fortfarande trivdes i Umeå. Jag flyttade hem från Umeå 2007. Två år sedan. Hallå.
Jag har verkligen inte lyckats stanna länge nånstans. Kanske lite av en oro i kroppen. Aldrig riktigt känt mig hemma. Eller så har andra omständigheter (ekonomiska, arbetsrelaterade) gjort att jag snurrat runt ett tag.
Förhoppningsvis blir jag kvar i stugan ett tag. Jag börjar trivas ordentligt bra nu!
Dessutom är det snart sommar och jag ser framemot att kunna köpa utemöbler, plantera blommor och bara njuta av att ha lite utrymme.
Har jobbat en del den senaste tiden, men liksom för så många andra är det skört och osäkert. I dagsläget har jag inte en susning om hur det ser ut nästa vecka. Eller veckan därpå. Usch, det är sannerligen inte roligt..
Nu har jag i alla fall betalat räkningar och ringt lite samtal. Tråkiga måsten. Men lite skönt känns det ju. Att ha en månad kvar tills nästa hop av räkningar rullar in. Jag älskar vuxenlivet...........
Ska knåpa ihop ett inlägg om valet som går av stapeln den 17 maj. Har bara inte kommit mig för, haft ro eller tid att sitta vid datorn. Men jag ska. Snart.
Det var det hele.
Det märks också att tiden går fort när jag för inte så längesedan fick frågan om jag fortfarande trivdes i Umeå. Jag flyttade hem från Umeå 2007. Två år sedan. Hallå.
Jag har verkligen inte lyckats stanna länge nånstans. Kanske lite av en oro i kroppen. Aldrig riktigt känt mig hemma. Eller så har andra omständigheter (ekonomiska, arbetsrelaterade) gjort att jag snurrat runt ett tag.
Förhoppningsvis blir jag kvar i stugan ett tag. Jag börjar trivas ordentligt bra nu!
Dessutom är det snart sommar och jag ser framemot att kunna köpa utemöbler, plantera blommor och bara njuta av att ha lite utrymme.
Har jobbat en del den senaste tiden, men liksom för så många andra är det skört och osäkert. I dagsläget har jag inte en susning om hur det ser ut nästa vecka. Eller veckan därpå. Usch, det är sannerligen inte roligt..
Nu har jag i alla fall betalat räkningar och ringt lite samtal. Tråkiga måsten. Men lite skönt känns det ju. Att ha en månad kvar tills nästa hop av räkningar rullar in. Jag älskar vuxenlivet...........
Ska knåpa ihop ett inlägg om valet som går av stapeln den 17 maj. Har bara inte kommit mig för, haft ro eller tid att sitta vid datorn. Men jag ska. Snart.
Det var det hele.
den 12 mars 2009
gnällO
Är sällan här numera. Fejjan/Nyllet/Plytet tar ju upp all tid. Den tid då jag inte sitter och retar upp mig över Vma Kommuns fantastiska ekonomi alltså.
Därför tänkte jag ägna den här lilla rutan till att gnälla en aning.
Sitter och har bläddrat igenom en sisådär 200-300 jobbannonser. Det är lite bittert faktiskt att det finns så många jobb - men jag är ju ingen ekonom, ingen socionom eller liknande. Jag är för fan inte ens undersköterska! Kan inte påstå att jag är direkt attraktiv på arbetsmarknaden.
Däremot har jag hittat ett och annat jobb som känns som om dom skulle passa mig. Men som sagt, ingen utbildning.
Det är inte roliga tider nu. Jag vill så gärna. Min ekonomiska situation ser allt sämre ut och det är en fruktansvärd stress att inte veta hur morgondagen ser ut.
Genom att kommunens ekonomi ser ut som den gör går ingen säker just nu. Jag är ju 'flyttbar' då jag inte har några barn eller så att ta hänsyn till. Men jag trivs ju så bra! Jag har ju relativt nyligt flyttat och knappt hunnit bo in mig än. Så klart det känns bittert att behöva flytta, igen.
Kände ju när jag flyttade in i lilla stugan att jag inte orkar flytta något mer.
Har ju snart klippkort hos Adressändring. Samtidigt kanske man skulle ha sålt alla grejor, packat väskan och bara dragit iväg. Men va tusan jag är less på flängandet!!
Så ja, gnällig känner jag mig. Och orolig. Både för min och mina arbetskamraters situation. Ingen vet någonting och arbetsbelastningen är nog tung som den är idag.
Kan inte bara någon arbetsgivare handplocka mitt fantastiska jag? Please.
Därför tänkte jag ägna den här lilla rutan till att gnälla en aning.
Sitter och har bläddrat igenom en sisådär 200-300 jobbannonser. Det är lite bittert faktiskt att det finns så många jobb - men jag är ju ingen ekonom, ingen socionom eller liknande. Jag är för fan inte ens undersköterska! Kan inte påstå att jag är direkt attraktiv på arbetsmarknaden.
Däremot har jag hittat ett och annat jobb som känns som om dom skulle passa mig. Men som sagt, ingen utbildning.
Det är inte roliga tider nu. Jag vill så gärna. Min ekonomiska situation ser allt sämre ut och det är en fruktansvärd stress att inte veta hur morgondagen ser ut.
Genom att kommunens ekonomi ser ut som den gör går ingen säker just nu. Jag är ju 'flyttbar' då jag inte har några barn eller så att ta hänsyn till. Men jag trivs ju så bra! Jag har ju relativt nyligt flyttat och knappt hunnit bo in mig än. Så klart det känns bittert att behöva flytta, igen.
Kände ju när jag flyttade in i lilla stugan att jag inte orkar flytta något mer.
Har ju snart klippkort hos Adressändring. Samtidigt kanske man skulle ha sålt alla grejor, packat väskan och bara dragit iväg. Men va tusan jag är less på flängandet!!
Så ja, gnällig känner jag mig. Och orolig. Både för min och mina arbetskamraters situation. Ingen vet någonting och arbetsbelastningen är nog tung som den är idag.
Kan inte bara någon arbetsgivare handplocka mitt fantastiska jag? Please.
den 16 januari 2009
Gaza VS Let's dance
Klockan var ungefär 21.15 då jag zappade som bäst. Fastnade framför Aktuellt som hade gjort ett väldigt intressant och sakligt reportage om situationen i Gaza. Det kändes lite som dom här ABC-programmen. Tror jag att det heter i alla fall.
Nåja, det var väldigt bra - och givetvis fruktansvärt sorgligt. Snabbt som rackarns bytte jag kanal och hamnade framför Blondinbella och gänget som dansade som bäst(värst)i Fyrans fredagsunderhållning.
Det hade varit väldigt lätt för mig att fortsätta titta. Jag hade kunnat låtsas som om ingenting ont finns. Det man inte ser..
Så jag bytte tillbaka. Av ilska över orättvisan. Här sitter jag och kan VÄLJA att byta KANAL. Jag kan välja att slippa SE eländet. Det är tamefan bedrövligt.
Allting stannade som en klump i magen. En klump av maktlöshet.
Och så rullar allt på..
Bläddrade igenom och hittade något som till viss del kan verka ganska banalt. För mig är det stort. Dessa känslor som nog de flesta har efter att skolan tagit slut. Lite mer än en månad efter min student. De namn jag skrivit här kan jag fortfarande ringa till, jag kan krama dom och berätta för dom hur viktiga dom är. Alla namn utom ett. Det är en frustration och sorg i MIN värld. I MIN verklighet.
Och den är just nu mer än nog.
20 juli 2005
Mest av allt är det nog bara vetskapen om att det verkligen är över nu.
Ungdomliga somrar med cider och tillfälliga flörtar.
Det är över.
Det känns i hjärtat när man inte träffar några av sina vänner nu, hur ska det då bli sedan? Linnea flyttar, Maria far tillbaka till skolan, Marlene ser man nog inte mycket av, Mia vet man aldrig vars hon hamnar.. och Karro. Hon är i Kiruna ena dagen och i Skåne nästa. Det är ledsamt. Oerhört ledsamt. För även om man visserligen kommer att prata blir det ju aldrig som förr. Vi förväntas vara vuxna och hitta egna vägar. Men jag behöver mina vänner! Jag behöver känna dom nära, jag behöver få se dom, krama dom.. så är det. Jag kan inte acceptera att vi ska kastas in i verkligheten såhär direkt.
Nåja, det var väldigt bra - och givetvis fruktansvärt sorgligt. Snabbt som rackarns bytte jag kanal och hamnade framför Blondinbella och gänget som dansade som bäst(värst)i Fyrans fredagsunderhållning.
Det hade varit väldigt lätt för mig att fortsätta titta. Jag hade kunnat låtsas som om ingenting ont finns. Det man inte ser..
Så jag bytte tillbaka. Av ilska över orättvisan. Här sitter jag och kan VÄLJA att byta KANAL. Jag kan välja att slippa SE eländet. Det är tamefan bedrövligt.
Allting stannade som en klump i magen. En klump av maktlöshet.
Och så rullar allt på..
Bläddrade igenom och hittade något som till viss del kan verka ganska banalt. För mig är det stort. Dessa känslor som nog de flesta har efter att skolan tagit slut. Lite mer än en månad efter min student. De namn jag skrivit här kan jag fortfarande ringa till, jag kan krama dom och berätta för dom hur viktiga dom är. Alla namn utom ett. Det är en frustration och sorg i MIN värld. I MIN verklighet.
Och den är just nu mer än nog.
20 juli 2005
Mest av allt är det nog bara vetskapen om att det verkligen är över nu.
Ungdomliga somrar med cider och tillfälliga flörtar.
Det är över.
Det känns i hjärtat när man inte träffar några av sina vänner nu, hur ska det då bli sedan? Linnea flyttar, Maria far tillbaka till skolan, Marlene ser man nog inte mycket av, Mia vet man aldrig vars hon hamnar.. och Karro. Hon är i Kiruna ena dagen och i Skåne nästa. Det är ledsamt. Oerhört ledsamt. För även om man visserligen kommer att prata blir det ju aldrig som förr. Vi förväntas vara vuxna och hitta egna vägar. Men jag behöver mina vänner! Jag behöver känna dom nära, jag behöver få se dom, krama dom.. så är det. Jag kan inte acceptera att vi ska kastas in i verkligheten såhär direkt.
den 8 januari 2009
Standing in the way of control
Jag har blivit fruktansvärt dålig på att skriva i den här bloggen. Skriver mest vardaglig drit på Facebook istället. Får försöka använda den här till nånting vettigt kanske.
Om det är nån stackare som sitter och läser. Annars är det ju totalt meningslöst.
Å andra sidan blir det ju en glad överraskning kanske. Äh, jag vet inte.
Är totalt tom i skallen, samtidigt som det är smockfullt. Märkligt är det.
Kanske var det tankarna på Karolina som gjorde att det blev såhär snurrigt i mig.
En liten, liten och försiktig klump i magen. Inte sådär att det är övermäktigt, men den känns.
I alla fall - vad jag skulle göra här var att tipsa om en inredningsblogg. Jag blev helt klart överraskad när jag fick veta att mammas kusin Viveka startat upp en blogg om inredning. Hon är helt fantastisk när det kommer till inredning!
Dom har ett torp som dom nu flyttat ut till.
Tycker ändå inte att bilderna gör torpet fullt rättvisa. När jag var där och hälsade på höll jag nästan på svimma över hur underbart det var!
Men ta en titt, få inspiration och avundas.
Om det är nån stackare som sitter och läser. Annars är det ju totalt meningslöst.
Å andra sidan blir det ju en glad överraskning kanske. Äh, jag vet inte.
Är totalt tom i skallen, samtidigt som det är smockfullt. Märkligt är det.
Kanske var det tankarna på Karolina som gjorde att det blev såhär snurrigt i mig.
En liten, liten och försiktig klump i magen. Inte sådär att det är övermäktigt, men den känns.
I alla fall - vad jag skulle göra här var att tipsa om en inredningsblogg. Jag blev helt klart överraskad när jag fick veta att mammas kusin Viveka startat upp en blogg om inredning. Hon är helt fantastisk när det kommer till inredning!
Dom har ett torp som dom nu flyttat ut till.
Tycker ändå inte att bilderna gör torpet fullt rättvisa. När jag var där och hälsade på höll jag nästan på svimma över hur underbart det var!
Men ta en titt, få inspiration och avundas.
den 16 december 2008
Sorg.
En bit av mitt inre..
Innan den 24 maj var jag fundersam på om jag på något sätt blivit 'avstängd' rent känslomässigt. Jag har alltid varit en känslomänniska, varit lättrörd och många olika känslor har varit på sin yttersta spets.
Men förra sommaren var det som att jag frös en bit. Jag vet mycket väl orsaken och har inte funderat så mycket på just det. Snarare har jag mest konstaterat faktum, jag har varit så.. medel. Inte riktigt hysteriskt glad, inte ruskigt arg, vägen till tårar har varit lång och nästan jobbigt frånvarande..
Så kom då den där dagen som skulle kasta alla dessa känslor uppochner.
Otroligt ofta spelas dom där timmarna upp igen, likt en mardröm eller en film där regissören försöker plåga sin publik.
Hur det ringer på min mobil, jag står på jobbet och har haft en härlig dag tillsammans med mina arbetskamrater. Klockan är kring 18.30 och så ringer det på min mobil (som är på ljudlös), jag ska trycka bort vibrationen men lyckas istället svara och säger direkt till Karro (Persson) att jag inte har tid att prata. Hon vill bara tvärsäga en sak. Så kommer det. Dom där orden som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få höra.. "Karro har tagit livet av sig.."
Jag sjönk ihop där i köket medans Erika förvirrat såg på. Jag tror inte jag grät, bara försökte ta in det hon sa. Frågade om och om igen om det var sant, kunde inte för fem öre förstå. Vi la på och jag ringde direkt till Marlene. Då kom tårarna, med besked. Kunde knappt prata. Bara skakade i hela kroppen. Ringde mamma inifrån ssk-expeditionen, hon hämtade mig.. Hämtade Marlene.. Sen bara satt vi, vägrade förstå. Då ringde Kajsa.. Innan jag ens svarade visste jag ju att det var sant.
Hade det inte varit det då hade ju Karro själv ringt.
Sedan den 24 maj har nerverna legat utanpå. Första tiden pratade och skrev jag oavbrutet om Karro. Så mycket att vissa i min närhet trodde att jag 'fastnat' i sorgen istället, jag kunde nästan ta på rädslan att jag skulle ha trillat dit igen.
Men det var sorg.. Det är fortfarande sorg. Jag är konstant nära till tårar. Över allt möjligt. För någon vecka sedan berättade en jobbarkompis för mig att hon hade haft superroligt på Hotellet, det berörde mig så djupt att jag fick vända mig om och hindra tårarna från att komma. Det låter som ett skämt, men så är det mest hela tiden. Jag får bita ihop.
Alldeles nyss var det Bodyguard på femman. En enligt mig banal och förutsägbar film. Precis där på slutet då jag bara vet att det ska bli ledsamt så börjar tårarna rinna. Utan stopp. Och den här gången var det direkt över Karro. Saknaden och känslan av meningslöshet. Det där enda ordet som är en fråga, som man aldrig får nåt vettigt svar på.
Ögonen svämmar över ofta. Lika ofta över sådant som är bra som över saknaden.
Jag mår inte psykiskt dåligt, tvärtom mår jag väldigt bra. Men jag läcker. Som ett såll. Kanske gråter jag även över att jag under nästan ett års tid inte grät just nu (förutom den månaden vi bodde i oro över morfar)..
Men jag saknar dig Karolina, så otroligt mycket. Jag accepterar sorgen, det är en del i läkeprocessen. Efter att tårarna runnit känns det bättre. Men saknaden går nog aldrig över.
Älskade, saknade vän.
Innan den 24 maj var jag fundersam på om jag på något sätt blivit 'avstängd' rent känslomässigt. Jag har alltid varit en känslomänniska, varit lättrörd och många olika känslor har varit på sin yttersta spets.
Men förra sommaren var det som att jag frös en bit. Jag vet mycket väl orsaken och har inte funderat så mycket på just det. Snarare har jag mest konstaterat faktum, jag har varit så.. medel. Inte riktigt hysteriskt glad, inte ruskigt arg, vägen till tårar har varit lång och nästan jobbigt frånvarande..
Så kom då den där dagen som skulle kasta alla dessa känslor uppochner.
Otroligt ofta spelas dom där timmarna upp igen, likt en mardröm eller en film där regissören försöker plåga sin publik.
Hur det ringer på min mobil, jag står på jobbet och har haft en härlig dag tillsammans med mina arbetskamrater. Klockan är kring 18.30 och så ringer det på min mobil (som är på ljudlös), jag ska trycka bort vibrationen men lyckas istället svara och säger direkt till Karro (Persson) att jag inte har tid att prata. Hon vill bara tvärsäga en sak. Så kommer det. Dom där orden som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få höra.. "Karro har tagit livet av sig.."
Jag sjönk ihop där i köket medans Erika förvirrat såg på. Jag tror inte jag grät, bara försökte ta in det hon sa. Frågade om och om igen om det var sant, kunde inte för fem öre förstå. Vi la på och jag ringde direkt till Marlene. Då kom tårarna, med besked. Kunde knappt prata. Bara skakade i hela kroppen. Ringde mamma inifrån ssk-expeditionen, hon hämtade mig.. Hämtade Marlene.. Sen bara satt vi, vägrade förstå. Då ringde Kajsa.. Innan jag ens svarade visste jag ju att det var sant.
Hade det inte varit det då hade ju Karro själv ringt.
Sedan den 24 maj har nerverna legat utanpå. Första tiden pratade och skrev jag oavbrutet om Karro. Så mycket att vissa i min närhet trodde att jag 'fastnat' i sorgen istället, jag kunde nästan ta på rädslan att jag skulle ha trillat dit igen.
Men det var sorg.. Det är fortfarande sorg. Jag är konstant nära till tårar. Över allt möjligt. För någon vecka sedan berättade en jobbarkompis för mig att hon hade haft superroligt på Hotellet, det berörde mig så djupt att jag fick vända mig om och hindra tårarna från att komma. Det låter som ett skämt, men så är det mest hela tiden. Jag får bita ihop.
Alldeles nyss var det Bodyguard på femman. En enligt mig banal och förutsägbar film. Precis där på slutet då jag bara vet att det ska bli ledsamt så börjar tårarna rinna. Utan stopp. Och den här gången var det direkt över Karro. Saknaden och känslan av meningslöshet. Det där enda ordet som är en fråga, som man aldrig får nåt vettigt svar på.
Ögonen svämmar över ofta. Lika ofta över sådant som är bra som över saknaden.
Jag mår inte psykiskt dåligt, tvärtom mår jag väldigt bra. Men jag läcker. Som ett såll. Kanske gråter jag även över att jag under nästan ett års tid inte grät just nu (förutom den månaden vi bodde i oro över morfar)..
Men jag saknar dig Karolina, så otroligt mycket. Jag accepterar sorgen, det är en del i läkeprocessen. Efter att tårarna runnit känns det bättre. Men saknaden går nog aldrig över.
Älskade, saknade vän.
den 15 december 2008
Bedrövelse
Just nu går det väldans dåligt för mitt lag.
Har börjat med en dålig ovana att inte kunna somna på nätterna. Kan vara fantastiskt jättetrött men så fort jag släcker lampan blir jag klarvaken. Ligger och snurrar runt, runt samtidigt som hjärnan går på högvarv. Kläcker massor med idéer, funderar fram julklappar, inreder nya lyan, planerar veckan osv osv osv..
Att jag inte kan somna i nån ordning när jag är ledig eller går kväll dagen efter går väl an. Men nu när jag vet att jag ska stiga upp om fem timmar känns det inte alls lika roligt. Inte så att jag är stressad över det, men det känns bara frustrerande då jag kommer känna mig överkörd av trötthet när väckarklockan ringer.
Bestämde mig för att kliva upp en stund och försöka få nåt vettigt gjort så nu har jag fixat fyra julklappar bara sådär. Har nåt mer till lillebror kvar, Freja och Emilia samt lite annat småfix. Men överlag är jag visst färdig utan att ha märkt av det själv.
Idag när jag packade ihop hittade jag Unicef-kalendern från förra året och insåg att bilderna därifrån kommer göra sig alldeles utmärkta som tavlor. Får fixa ramar lite senare..
Kan inte låta bli att förundras över min smått luriga kropp. För inte så längesen var jag utom mig av trötthet, sov mellan 12-16 timmar per dygn. Varenda ledig stund slängde jag mig på soffan och somnade som en stock. Nu har det vänt totalt. Har väldigt litet sömnbehov.. Väldigt positivt må jag säga.
Imorrn har jag en del att stå i, tur att jag bara jobbar till klockan 14.00. Därefter ska det ringas samtal för att fixa el, vatten och dubbelkolla hemförsäkringen bland annat. Måste försöka vara så effektiv som möjligt så jag hinner ner till lyan för att torka ur alla skåp. Innan fredag ska jag vara inflyttad och klar, därmed basta!
Nu en Harpan innan jag kryper i sängs igen..
Hejsålänge.
Har börjat med en dålig ovana att inte kunna somna på nätterna. Kan vara fantastiskt jättetrött men så fort jag släcker lampan blir jag klarvaken. Ligger och snurrar runt, runt samtidigt som hjärnan går på högvarv. Kläcker massor med idéer, funderar fram julklappar, inreder nya lyan, planerar veckan osv osv osv..
Att jag inte kan somna i nån ordning när jag är ledig eller går kväll dagen efter går väl an. Men nu när jag vet att jag ska stiga upp om fem timmar känns det inte alls lika roligt. Inte så att jag är stressad över det, men det känns bara frustrerande då jag kommer känna mig överkörd av trötthet när väckarklockan ringer.
Bestämde mig för att kliva upp en stund och försöka få nåt vettigt gjort så nu har jag fixat fyra julklappar bara sådär. Har nåt mer till lillebror kvar, Freja och Emilia samt lite annat småfix. Men överlag är jag visst färdig utan att ha märkt av det själv.
Idag när jag packade ihop hittade jag Unicef-kalendern från förra året och insåg att bilderna därifrån kommer göra sig alldeles utmärkta som tavlor. Får fixa ramar lite senare..
Kan inte låta bli att förundras över min smått luriga kropp. För inte så längesen var jag utom mig av trötthet, sov mellan 12-16 timmar per dygn. Varenda ledig stund slängde jag mig på soffan och somnade som en stock. Nu har det vänt totalt. Har väldigt litet sömnbehov.. Väldigt positivt må jag säga.
Imorrn har jag en del att stå i, tur att jag bara jobbar till klockan 14.00. Därefter ska det ringas samtal för att fixa el, vatten och dubbelkolla hemförsäkringen bland annat. Måste försöka vara så effektiv som möjligt så jag hinner ner till lyan för att torka ur alla skåp. Innan fredag ska jag vara inflyttad och klar, därmed basta!
Nu en Harpan innan jag kryper i sängs igen..
Hejsålänge.
den 17 november 2008
It's been a bad day, please don't take a picture..
Det hör väl till att skriva några avslutande rader om det som legat i hetluften oavbrutet nu i flera månader.
Igår kväll runt 21.45 kom resultatet från det sista distriktet och därmed var denna folkomröstning avgjord. Ingen jordskredsseger som många förväntat sig, men väl en seger.
Nu kan jag tyvärr inte se det som så. Som någon seger alltså.
Det är inte en seger då vi troligen gått miste om en hel del jobbtillfällen samt pengar som skulle kunna användas till att förbättra ett och annat.
Frågorna har hopat sig. Jag har inte ställt alla frågor och därmed inte fått alla svar. Idag kvittar det ju.
Men jag hade verkligen hoppats på ett ja. Av nyfikenhet också. Hade det blivit såsom Ja-sidan propagerat för? Hade jobben kommit, hade pengarna gjort sitt?
Nu får vi ju aldrig veta. Det är frustrerande. Tråkigt.
Än mer ledsamt kändes det när jag nyss såg ett klipp från presskonferensen med finansminister Borg. Det var inget snack om rajtantajtan vad gäller ekonomi.
Snart fastställs budget för Vma Kommun 2009. Jag har hört siffror på upp till 16 miljoner som ska sparas in.
Vars hyvlar man?
Även om pengarna inte hade kommit förns om ett par år så hade dom ju inte varit mindre välkomna då. Jag tror tyvärr inte att denna situation kommer vända bara på ett år. Tyvärr.
Så nej, jag kan inte se det som en seger, även om jag är uppriktigt sagt glad för de som idag känner segerruset. Det ska man få känna, om det är något man tror på.
Tänk ändå vad jämt det var. Vi var ca 47 % som faktiskt ville se en förändring. Det är häftigt kan jag tycka.
Det var en ljummen känsla på Ja-sidans valvaka igår. När det stod klart att Nej-sidan vunnit blev det ganska tyst. Även om det någonstans var väntat. "Kanske hade vi behövt en vecka till.."
Mycket möjligt.
Nu är det såhär i alla fall.
Från djupet av mitt hjärta så hoppas jag att man nu kan arbeta sida vid sida. Det bästa av situationen måste göras.
Jag tror att bitterheten och osämjan kommer gå över ganska snart. Andra frågor kommer ta över, troligen kommer alltfler att engagera sig då. Det hoppas jag på.
Hur många kunde tro att valdeltagandet skulle vara så högt i en sådan här fråga. Helt makalöst.
Jag ser framemot att diskutera hur fasen vi ska bära oss åt nästa år, och åren efter det.
Jag vill kunna bo kvar i Vilhelmina, men finns det inga jobb så är det en fysisk omöjlighet. Vad gäller utbildningen så är det ju en sak för sig. Men så länge jag har jobb och trivs så stannar jag.
Så nu plockar vi ner stridsyxan och försöker hjälpas åt att förhindra utflyttning, ökad arbetslöshet etc etc etc.
Ska vi ta oss nån vart måste man svälja stoltheten, kunna ta varandra i hand och enas om oenigheten.
Nu ska jag sova en stund. Det tar knäcken på en att sitta uppe på natten och diskutera. Huuuuuuuga.
Igår kväll runt 21.45 kom resultatet från det sista distriktet och därmed var denna folkomröstning avgjord. Ingen jordskredsseger som många förväntat sig, men väl en seger.
Nu kan jag tyvärr inte se det som så. Som någon seger alltså.
Det är inte en seger då vi troligen gått miste om en hel del jobbtillfällen samt pengar som skulle kunna användas till att förbättra ett och annat.
Frågorna har hopat sig. Jag har inte ställt alla frågor och därmed inte fått alla svar. Idag kvittar det ju.
Men jag hade verkligen hoppats på ett ja. Av nyfikenhet också. Hade det blivit såsom Ja-sidan propagerat för? Hade jobben kommit, hade pengarna gjort sitt?
Nu får vi ju aldrig veta. Det är frustrerande. Tråkigt.
Än mer ledsamt kändes det när jag nyss såg ett klipp från presskonferensen med finansminister Borg. Det var inget snack om rajtantajtan vad gäller ekonomi.
Snart fastställs budget för Vma Kommun 2009. Jag har hört siffror på upp till 16 miljoner som ska sparas in.
Vars hyvlar man?
Även om pengarna inte hade kommit förns om ett par år så hade dom ju inte varit mindre välkomna då. Jag tror tyvärr inte att denna situation kommer vända bara på ett år. Tyvärr.
Så nej, jag kan inte se det som en seger, även om jag är uppriktigt sagt glad för de som idag känner segerruset. Det ska man få känna, om det är något man tror på.
Tänk ändå vad jämt det var. Vi var ca 47 % som faktiskt ville se en förändring. Det är häftigt kan jag tycka.
Det var en ljummen känsla på Ja-sidans valvaka igår. När det stod klart att Nej-sidan vunnit blev det ganska tyst. Även om det någonstans var väntat. "Kanske hade vi behövt en vecka till.."
Mycket möjligt.
Nu är det såhär i alla fall.
Från djupet av mitt hjärta så hoppas jag att man nu kan arbeta sida vid sida. Det bästa av situationen måste göras.
Jag tror att bitterheten och osämjan kommer gå över ganska snart. Andra frågor kommer ta över, troligen kommer alltfler att engagera sig då. Det hoppas jag på.
Hur många kunde tro att valdeltagandet skulle vara så högt i en sådan här fråga. Helt makalöst.
Jag ser framemot att diskutera hur fasen vi ska bära oss åt nästa år, och åren efter det.
Jag vill kunna bo kvar i Vilhelmina, men finns det inga jobb så är det en fysisk omöjlighet. Vad gäller utbildningen så är det ju en sak för sig. Men så länge jag har jobb och trivs så stannar jag.
Så nu plockar vi ner stridsyxan och försöker hjälpas åt att förhindra utflyttning, ökad arbetslöshet etc etc etc.
Ska vi ta oss nån vart måste man svälja stoltheten, kunna ta varandra i hand och enas om oenigheten.
Nu ska jag sova en stund. Det tar knäcken på en att sitta uppe på natten och diskutera. Huuuuuuuga.
den 8 november 2008
Pissvattne
Uttråkad.
Så jag följer Johannas och skriver lite om Vojmån.
Den där förbannade ån som jag inte brytt mig om det minsta.
Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte ens vet vars ån överhuvudtaget ÄR.
Så intresserad är jag.
Så engagerad är jag i vatten och fiske.
Jag kan också tycka det är kul att fara ut nån sommarkväll och kasta lite, men det händer max en gång per år.
Och troligen inte i Vojmån då va..
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att denna (för mig meningslösa) å skulle skapa sån hysterisk stämning.
Det ska röstas om en eventuell överledning. Alltså eventuellt. Röstar vi ja är det ändå inte säkert att ån överleds. Detta beror helt på vad Miljödomstolen bestämmer efter att ha granskat det hela.
Men hejbaberiba vilket liv det är. I tisdagskväll bestämde jag mig för att gå på debatten i hopp om att efteråt veta vad jag skulle rösta på.
För det första blev jag förvånad över hur mycket folk det var. För det andra mediabevakning (på lokal nivå givetvis). För det tredje att folk satt i stugorna och tittade på debatten via webben.
Något som också förvånade mig var den relativt sjyssta nivån debatten hade. Givetvis sjönk den emellanåt, men i jämförelse med vad som pågår på internet var det här rena mingelpartyt.
Tänk att en å har fått folk att bli ovänner, att sluta hälsa på varandra, att förtala varandra, att häckla och driva med varandra osv. Det är ju nästan absurt.
Jag skämtade på vägen ut att det bara fattades ett slagsmål mellan en Ja- och Nejsägare.
Intressant var den höga medelåldern på debatten. Den rabiata ungdomen i mig tänkte en stund "Men vad i helvete sitter ni här för och röstar Nej om en å ni inte ens hinner ta del av." Men ja, detta var i ett svagt ögonblick när jag insåg att de flesta äldre är just Nej-sägare.
I mina ögon är detta aningen bakåtsträvande. (Inte dom gamla, utan Nej-sägarna rent generellt.)
Varje vecka ramlar det in ny propaganda i brevlådan från både Ja- och Nejsidorna.
Jag kan inte minnas att kommunvalet ens var i närheten av detta.
Varje torsdag är Vilhelmina-Aktuellt smockfullt av insändare från båda sidor.
Om man ledsnat?
Det är väl bara förnamnet.
Jag tror att den känslan finns hos de flesta idag. Jag tror att även de som strider allra hårdast för sin övertygelse börjar tröttna. Tröttna på den låga nivån, jag tror dom börjar känna sig tomma på nya argument.
För var det nåt som jag inte såg skymten av på debatten så var det just nya argument.
Jag har ingen personlig relation till Vojmån. Jag bryr mig inte om fiskevattnet, ej heller om vattenflödet blir sämre i perioder.
Hade Nej-sidan klivit fram och sagt "Vi har här en plan för hur vi ska arbeta för att locka hit fler turister. Vi kan här visa hur vi ska göra. Här ser ni hur vi ska se till att inte bara fisketuristerna, utan alla andra ska vilja åka till Vilhelmina."
Hade dom kunnat visa ett konkret förslag hade jag nog röstat på dom.
Nu är det mest bara blaha blaha.
Faktum är att när jag nu skriver detta.. Så har jag bestämt mig. Jag kommer rösta Ja till en överledning. Vi måste våga testa. Om det så genererar TRE nya jobb så är det bra. Tre jobb är bättre än inga jobb.
Ja sedär.
Nu har jag löst det problemet. Kanske ska smyga in på Åsbacka imorrn och passa på å rösta innan jag glömmer bort det.
Herrårå.
Så jag följer Johannas och skriver lite om Vojmån.
Den där förbannade ån som jag inte brytt mig om det minsta.
Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte ens vet vars ån överhuvudtaget ÄR.
Så intresserad är jag.
Så engagerad är jag i vatten och fiske.
Jag kan också tycka det är kul att fara ut nån sommarkväll och kasta lite, men det händer max en gång per år.
Och troligen inte i Vojmån då va..
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att denna (för mig meningslösa) å skulle skapa sån hysterisk stämning.
Det ska röstas om en eventuell överledning. Alltså eventuellt. Röstar vi ja är det ändå inte säkert att ån överleds. Detta beror helt på vad Miljödomstolen bestämmer efter att ha granskat det hela.
Men hejbaberiba vilket liv det är. I tisdagskväll bestämde jag mig för att gå på debatten i hopp om att efteråt veta vad jag skulle rösta på.
För det första blev jag förvånad över hur mycket folk det var. För det andra mediabevakning (på lokal nivå givetvis). För det tredje att folk satt i stugorna och tittade på debatten via webben.
Något som också förvånade mig var den relativt sjyssta nivån debatten hade. Givetvis sjönk den emellanåt, men i jämförelse med vad som pågår på internet var det här rena mingelpartyt.
Tänk att en å har fått folk att bli ovänner, att sluta hälsa på varandra, att förtala varandra, att häckla och driva med varandra osv. Det är ju nästan absurt.
Jag skämtade på vägen ut att det bara fattades ett slagsmål mellan en Ja- och Nejsägare.
Intressant var den höga medelåldern på debatten. Den rabiata ungdomen i mig tänkte en stund "Men vad i helvete sitter ni här för och röstar Nej om en å ni inte ens hinner ta del av." Men ja, detta var i ett svagt ögonblick när jag insåg att de flesta äldre är just Nej-sägare.
I mina ögon är detta aningen bakåtsträvande. (Inte dom gamla, utan Nej-sägarna rent generellt.)
Varje vecka ramlar det in ny propaganda i brevlådan från både Ja- och Nejsidorna.
Jag kan inte minnas att kommunvalet ens var i närheten av detta.
Varje torsdag är Vilhelmina-Aktuellt smockfullt av insändare från båda sidor.
Om man ledsnat?
Det är väl bara förnamnet.
Jag tror att den känslan finns hos de flesta idag. Jag tror att även de som strider allra hårdast för sin övertygelse börjar tröttna. Tröttna på den låga nivån, jag tror dom börjar känna sig tomma på nya argument.
För var det nåt som jag inte såg skymten av på debatten så var det just nya argument.
Jag har ingen personlig relation till Vojmån. Jag bryr mig inte om fiskevattnet, ej heller om vattenflödet blir sämre i perioder.
Hade Nej-sidan klivit fram och sagt "Vi har här en plan för hur vi ska arbeta för att locka hit fler turister. Vi kan här visa hur vi ska göra. Här ser ni hur vi ska se till att inte bara fisketuristerna, utan alla andra ska vilja åka till Vilhelmina."
Hade dom kunnat visa ett konkret förslag hade jag nog röstat på dom.
Nu är det mest bara blaha blaha.
Faktum är att när jag nu skriver detta.. Så har jag bestämt mig. Jag kommer rösta Ja till en överledning. Vi måste våga testa. Om det så genererar TRE nya jobb så är det bra. Tre jobb är bättre än inga jobb.
Ja sedär.
Nu har jag löst det problemet. Kanske ska smyga in på Åsbacka imorrn och passa på å rösta innan jag glömmer bort det.
Herrårå.
den 2 november 2008
rootless tree
En 'onödig' semester på så vis att det inte innehöll något av det jag planerat.
Istället blev jag sängliggandes. Så kul har jag haft.
När jag väl vaknade till idag var huvudet så snurrigt och tjockt att jag nästan grät av frustration. Som om nerverna satt utanpå. Att köra bil var en pärs. Likaså att handla.
Jag har hållit mig stilla sen dess och då går det ju ganska bra. Ska dricka nyponsoppa nu och försöka hålla mig vaken ett tag till.
En ny vecka väntar. En vecka med jobb, inställda-studier-besvikelser osv. Jag har inga större planer, det känns skönt. Jag har ingen ork. Åtminstone inte idag. Kanske sedan, jag kan ju hoppas.
Jag har mycket som skulle vilja komma ut. Tankar om Karolina, tankar om pojkarna, tankar om den folkomröstning som väntar oss Vilhelminabor den 16 november, tankar på julen.. Någon annan dag.
Istället blev jag sängliggandes. Så kul har jag haft.
När jag väl vaknade till idag var huvudet så snurrigt och tjockt att jag nästan grät av frustration. Som om nerverna satt utanpå. Att köra bil var en pärs. Likaså att handla.
Jag har hållit mig stilla sen dess och då går det ju ganska bra. Ska dricka nyponsoppa nu och försöka hålla mig vaken ett tag till.
En ny vecka väntar. En vecka med jobb, inställda-studier-besvikelser osv. Jag har inga större planer, det känns skönt. Jag har ingen ork. Åtminstone inte idag. Kanske sedan, jag kan ju hoppas.
Jag har mycket som skulle vilja komma ut. Tankar om Karolina, tankar om pojkarna, tankar om den folkomröstning som väntar oss Vilhelminabor den 16 november, tankar på julen.. Någon annan dag.
den 23 oktober 2008
Köp tre betala för två,
Nånting åt det hållet i alla fall.
Gå in på www.ticnet.se och boka biljetter till Betnérs Tal till Nationen i Umeå.
Boka MINST två biljetter, hör sedan av dig till mig så kan du få en biljett gratis.
Ju fler biljetter du bokar - desto större chans har du att få en på köpet.
Skynda nu innan även extraföreställningen är fullbokad!
Gå in på www.ticnet.se och boka biljetter till Betnérs Tal till Nationen i Umeå.
Boka MINST två biljetter, hör sedan av dig till mig så kan du få en biljett gratis.
Ju fler biljetter du bokar - desto större chans har du att få en på köpet.
Skynda nu innan även extraföreställningen är fullbokad!
den 21 oktober 2008
En lat en.
Det är tisdag och det verkar som om jag tänker sova bort denna ledighet. Vet inte om det har att göra med Jennys behandling i lördags då det var efter den som jag börjat sova minst 12 timmar. Tre dygn bara. Men det är åtminstone två för mycket. Man kan INTE sova så mycket när man är 22 år och frisk. Det är inte sunt.
Och inte kul heller för den delen..
Har i alla fall dammsugat och skurat här hemma. Så fort golven torkat ska jag ge mig i kast med toaletten. Det är ju alltid nåt. Om det inte är för mörkt sen måste jag ut och få nån frisk luft.
Tror det är behandling på G ikväll också. Hoppas att jag blir superpigg efter denna gång. Det vore ju inte mer än rätt kan man tycka..
Annars så fyller bästa lilla Emilia ett år på söndag. Det är inte klokt ju! Tycker det känns som igår jag stod på jobbet och fick samtalet att jag blivit bonusfaster till en liten skönhet.
Nu var det dessutom alldeles för längesen sen sist. Sara & Emilia har varit i USA och det har inte funnits tid att träffas efter det.
Ska minsann slå en pling imorrn. Jag saknar dom båda massor.
Nä nu.
Och inte kul heller för den delen..
Har i alla fall dammsugat och skurat här hemma. Så fort golven torkat ska jag ge mig i kast med toaletten. Det är ju alltid nåt. Om det inte är för mörkt sen måste jag ut och få nån frisk luft.
Tror det är behandling på G ikväll också. Hoppas att jag blir superpigg efter denna gång. Det vore ju inte mer än rätt kan man tycka..
Annars så fyller bästa lilla Emilia ett år på söndag. Det är inte klokt ju! Tycker det känns som igår jag stod på jobbet och fick samtalet att jag blivit bonusfaster till en liten skönhet.
Nu var det dessutom alldeles för längesen sen sist. Sara & Emilia har varit i USA och det har inte funnits tid att träffas efter det.
Ska minsann slå en pling imorrn. Jag saknar dom båda massor.
Nä nu.
den 11 oktober 2008
På våran gata i stan.
Jag har verkligen taskig koll på vad som händer och inte händer i Vilhelmina just nu. På många sätt är det jäkligt skönt. Skvaller når mig inte längre, jag vill inte veta, inte alls. Och då jobbar jag ändå på vad folk kallar "Skvallercentralen" ; ).
Hursom, jag hade glömt att det är Mikaelimarknad i helgen. Så när jag klev upp blev jag alldeles vilse över det faktum att det cirkulerade så jäkla mycket folk utanför mitt fönster. Det tog ett tag innan det kopplade. Är verkligen full rulle på Storgatan nu. Ska dra på mig nå kläder nu och gå en sväng med Linnea & Hilda innan jag börjar jobba.
Efter att ha sovit som en stock känner jag mig ganska utvilad och ännu mer peppad för plugg. Jag gillar din idé Kerstin om en sydsamisk blogg ; )
Nu jäklar ska jag plugga grammatik tills jag kräks.
Mm, så äre och så blire.. först kliar det och sen svi're.
Hursom, jag hade glömt att det är Mikaelimarknad i helgen. Så när jag klev upp blev jag alldeles vilse över det faktum att det cirkulerade så jäkla mycket folk utanför mitt fönster. Det tog ett tag innan det kopplade. Är verkligen full rulle på Storgatan nu. Ska dra på mig nå kläder nu och gå en sväng med Linnea & Hilda innan jag börjar jobba.
Efter att ha sovit som en stock känner jag mig ganska utvilad och ännu mer peppad för plugg. Jag gillar din idé Kerstin om en sydsamisk blogg ; )
Nu jäklar ska jag plugga grammatik tills jag kräks.
Mm, så äre och så blire.. först kliar det och sen svi're.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
